Steen om nya JVM-rollen och sin lagbyggarfilosofi

Efter att ha stannat ett år i St Louis på grund av pandemin valde familjen att flytta hem till Sverige och Sundsvall i fjol.

– Jag kände att om jag ska flytta på heltid till Sundsvall så vill jag vara med och bidra på något vis i stan och då kändes det naturligt att vända sig till hockeyn. När jag var aktiv så tränade jag sommarfysen på egen hand men när det var dags att gå på is så gjorde jag det med Sundsvall Hockey, både med herrlaget och juniorerna, och då la jag märke till lite saker som jag kände att jag kanske kan vara med och lyfta med min erfarenhet, säger Steen.

Nu hjälper han till där det behövs, men främst runt juniorerna och herrlaget.

Du är ju med och formar A-truppen i Sundsvall. Hur ser din lagbyggarfilosofi ut?

– Jag tittar väldigt mycket på karaktären hos spelarna. De som är här vill ju verkligen vara här och representera Sundsvall och det är också en viktig ingrediens i det hela. Sen så tycker jag personligen att åldern inte har lika stor betydelse för mig, huvudsaken är att de är hungriga, drivna, har en bra attityd och vill framåt inom hockeyn.

Vad har ni för målsättning i år? Ni åkte ur mot Kalmar förra säsongen efter att bland annat ha vunnit en match mot dem.

– Tanken är att spela en hockey som vi tycker att hockey ska spelas. Att man har ett visst beteende på isen, att vi står upp för den hockeyn vi vill spela och sen att vi bygger en identitet i det vi gör. Det har varit målsättningen. Sen så har det bara gått ett år med den filosofin och jag tycker att spelarna anammade den väldigt bra i fjol så tanken är att höja ribban och standarden på det vi gör i år och försöka utveckla den biten ännu mer. Framgång för mig är inte nödvändigtvis vinster och förluster, sättet vi spelade i fjol och den identiteten vi fick i oss kommer att leda till framgång med tiden.

En annan stor del i framgången är ledarstaben med Jonas Lindström och Mathias Månsson i spetsen.

– De är unga i det här, men det är tydligt hur fort Lindström och Månsson har växt. Jag är otroligt tacksam att ha dem, det känns tryggt med så pass bra ledare runtomkring mig. Det är kul för mig och det är kul för killarna att ha så drivna och engagerade tränare som gör saker och ting med hjärtat.

En trygghet som gör att han vågar lämna Sundsvall i deras händer när det börjar närma sig JVM. I fjol var Steen med som ett bollplank till den svenska ledarstaben hemifrån soffan i Sundsvall. I år ser upplägget annorlunda ut.

– Det kommer att bli väldigt kul att vara på plats i år. I fjol körde jag hemifrån och följde matcherna och det är svårare när man inte är runt gruppen så jag var väl mer ett bollplank för ledarna i fjol. I år hoppas jag kunna vara ett bollplank även för spelarna. Jag är med där jag kan vara till hjälp. Som det ser ut just nu kommer jag att vara med dem ganska mycket inför turneringen.

Kommer du stå i båset under matcherna eller kommer du att sitta på läktaren och speja?

– Jag tror att det förmodligen blir på läktaren. Jag är inte helt säker på det än men det lutar åt att jag blir ett sånt här eye in the sky.

Några tankar på att bli landslagscoach i framtiden?

– Jag är inte riktigt säker på vad jag vill. Jag tycker det är kul att vara involverad i ishockeyn, jag tycker det är väldigt kul att vara med och representera landslaget och sitt land, och jag tycker att det känns bra att bidra till samhället här i Sundsvall. Men jag har väl ingen konkret tanke: just det här vill jag bli. Det har mer varit att jag tagit på mig roliga uppdrag och uppgifter.

Hur trivs du med jobbet som spelarutvecklare i St Louis?

– Det funkar jättebra. Jag är europeisk konsult. Hittills har jag mest haft att göra med St Louis forwardstalanger som spelar i Europa. 

Du bodde i St Louis i 13 år. Lockar det att flytta tillbaka någon gång i framtiden?

– Jag vet inte faktiskt. Vi har inte tänkt så mycket på framtiden. Barnen har precis påbörjat förskolan och det är lite såna grejer som är i fokus just nu så vi har inte blickat så mycket mot framtiden än om jag ska vara ärlig, men jag utesluter aldrig någonting. Det känns ju ändå lite som hemma för oss, framför allt för mig, jag vet inte om jag bott på samma ställe lika länge som jag gjorde i St Louis någon gång i mitt liv så varje gång jag åker dit så känns det lite som hemma. Vi har många relationer där, både inom hockeyn men även mycket utanför hockeyn.